Så bra är det att sjukförklara folk på jobbet

Vad får det för konsekvenser att vi gärna sätter kliniska etiketter på folk vars beteenden avviker från det normala i våra organisationer?

Tja, till att börja med blandar vi ihop etiketten "sjuk" från "ovanlig".

I förra inlägget försökte vi få koll på hur sjuka folk är på jobbet, så det lämnar vi därhän.

Men även normalitet är en komplicerad sak, och man behöver bara titta på nedanstående videoklipp för att förstå hur stark påverkan gruppen har över enskilda individers uppfattning om saker och ting:

Vi verkar vara ungefär lika oberoende av vår omgivning, som den grekiska staten är i förhållande till sina långivare.

Lite självdistans har aldrig skadat nån.

Faktum är att vi sitter i samma dilemma som upphovsmännen till DSM 5, den senaste upplagan av diagnostikmanualen för psykiatriska åkommor.

Att vara grandiost självupptagen utan egentlig grund har enligt vissa blivit lika vanligt som att lämna in självdeklarationen, inte minst med tanke på alla dessa bloggare vars livs- och yrkesbetraktelser presenteras i en ändlös lit-de-parade.

Under en fas av förberedelserna av DSM 5 funderade man på om man inte kunde knäcka den nöten genom att helt enkelt plocka bort diagnosen - men i slutändan bestämde man sig för att behålla den. Det var ganska bra kan man tycka, eftersom diagnoser verkligen fyller en funktion när åkommorna bakom dem blir ett problem och behöver medicinsk behandling.

Annars bidrar dom kanske inte så mycket, annat än till att krydda diskussionerna kring fikabordet på lunchen, eller när man skall snacka sk*t om sin konstige granne (om vi nu utgår från att man har en sådan).

I tidigare versioner av DSM  (från vilka bland annat vi hämtat begrepp som psykopat, narcissist, och paraniod) har man utgått från en typ-orienterad sortering med tio sorters personlighetsstörningar (du som vill läsa om hur DSM 5 ser ut i förhållande till DSM IV kan titta på denna översikt från American Psychiatric Association).

Dessa tio har nu reducerats till sex olika diagnoser. Dessutom har en trait-baserad diagnos tillkommit - det vill säga, man öppnar upp för en diagnostik som inriktar sig på beteendena i sig, istället för på personen som utövar dem.

Har du sett den klistrad på
utgången i din ICA-butik?
Det är en intervallskala - som
sträcker sig mellan 160 och 190
centimeter. Eftersom det är i det
intervallet som de flesta banditer
befinner sig längdmässigt.
Och den är mycket bättre än
nominalskalan "lång" eller "kort".

Även de övriga sex diagnoserna innehåller nu en  mera nyanserad metodik för att bedöma grad av problematik, istället för att kategorisera en person som sjuk eller frisk. Här kan du se ett av förarbetena där grad av problematik bedöms med en ordinalskala, istället för om olika problem förekommer eller ej, enligt en så kallad nominalskala.

Och det är väldigt bra. Träffsäkerheten i en kategorisering blir nämligen bättre ju men nyanserad skalan är - ett mindre lyckat exempel är Filip och Fredriks nominalskala bra eller an*s.

Och man du tycker att den skalan är dum och barnslig (vilket man ju kan tycka), så kan man fundera på hur bra (på en skala?) det är att  kräva folk på enkla och tydliga svar gällande om något är bra eller dålig, eller om dom är för eller emot något - en form av ställningstagande som ofta forceras fram i olika debattprogram och i politik...

...och kring fikabordet på jobbet.

Risken är ju att vi får politiska och arbetsrelaterade beslut som är lika nyanserade som Filip och Fredriks underhållningsprogram.

Vilka i och för sig inte saknar underhållsvärde, men kan vara behäftade med vissa brister om man använder dom som modell för att förstå den grupp, organisation, och det samhälle man lever och verkar i.

Sammantaget pekar alltså allt på att man tjänar på att tänka mer själv och inte låta sig påverkas allt för mycket av grupptryck, samt att man skall vara mycket försiktig med att använda enkla kategoriska förklaringar - eller diagnoser - för att förklara sina arbetskamraters beteenden.

Risken är ju annars att ens åsikter i slutändan möjligen har ett visst underhållningsvärde, men inget annat.

Och det är ju inte så bra.

Om man nu inte är bloggare eller TV-kändis, förstås.

Hur sjuka är folk egentligen?

Kom håg att det inte är samma sak att ägna sig åt antisociala beteenden som att ha en antisocial personlighetsstörning.

Min chef/medarbetare är jobbig.
Bäst att boka tid hos doktor

Och eftersom definitonen av avvikande beteende förändras i takt med att samhällets beteenden och normer förändras i övrigt, så är det som ansågs vara patologiskt för tjugo år sedan inte nödvändigtvis patologiskt idag.

I dagarna tas en uppdaterad variant av DSM, "Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders" i bruk - och där har flera av personlighetsstörningsdiagnoserna försvunnit i förhållande till förra utgåvan.

Vill du se en jämförelse mellan gamla och nya kriterielistan hittar du den här.

Det är dessutom så att du om du till äventyrs skulle försöka bli diagnosticerad med en personlighetsstörning måste uppfylla en viss mängd beteendekriterier (detsamma gäller för övrigt om du skulle vilja diagnosticera din jobbige chef eller dina påfrestande medarbetare).

Om en person bara uppfyller några av kriterierna så är inte personen "sjuk", i kliniska termer. Även om vederbörandes beteende kan orsaka både dig själv och din omgivning visst obehag och extraarbete.

Lite skillnad mot att bryta benet och få det gipsat hos doktorn, alltså.

Samtidigt har DSM haft en bitvis mycket stor påverkan på benägenheten att diagnosticera folk med den ena eller andra åkomman - med mer eller mindre god träffsäkerhet.

En av hjärnorna bakom den fjärde upplagan av DSM anser till och med att den har bidragit till allvarlig överdiagnostik av autism, adhd, och bipolär sjukdom hos barn.

Men det finns fler faktorer som påverkar vår benägenhet att diagnosticera mer eller mindre normala beteenden: exempelvis det som kallas disease mongering.

Det innebär att icke-kliniska yrkesgrupper samt privatpersoner passivt eller aktivt påverkas av klinisk forskning och läkemedelsindustri till betrakta tidigare normala företeelser som kliniskt problematiska.

På baksidan av denna tavla har någon
skrivit  "Detta måste ha målats av en galning".
Hur det nu än var med den saken lyckades Munch
i alla fall vara en skicklig konstnär samtidigt.

Exempel på detta är hur "normala" varianter av ångest och depression samt koncentrationsstörningar kommit att betecknas som kliniskt problematiska, eftersom det finns en klinisk terapi för dem (även om åkommorna självklart också förekommer i patologisk omfattning).

Har du förresten hört talas om Viagra?

Såklart har du det.  Och enligt tillverkaren så kvalificerar sig hälften av alla män över 40 för behandling. Från och med nu vet du att nån har bestämt sig för att sjukdomsförklara hälften av alla snubbar födda innan -73.

Ännu en sak för oss sjuttiotvåor att oroa oss för, alltså.

Inte för att det är ett organisationsrelaterat fenomen, but you know, I'm making a point here. Och man får ge dom cred för att dom är duktiga på att skapa en marknad.

Du som är intresserad av forskning kring disease mongering kan titta närmare på denna artikelsamling från PLOS; en organisation med tunga medicinska namn från bland annat Stanford och Berkeley bland grundarna.

Och om du vill komplettera med ett etnologiskt perspektiv rekommenderas du att titta närmare på denna utmärkta artikel om etnologiprofessorn Karin Johannisons forskning på temat - Johannison resonerar kring hur vanlig normal nedstämdhet ibland ses som klinisk depression i vårt samhälle, och behandlas därefter.

Än så länge kallar vi inte ungar som slåss i sandlådan för
psykopater. Lyckligtvis. Men det betyder inte att beteendet
i sig är ok att ägna sig åt.

Ett annat tema med koppling till diagnostik av vardagsbeteenden är användandet av beteckningen -fobi i samband med olika sorters fördomar. Teologidoktoranden Josef Edebol skriver om ämnet i detta intressanta inlägg.

Kliniskt sett sorteras fobier under ångeststyndrom: "En viktig del i diagnosen är också att personen försöker undvika situationen eller objektet som ger upphov till rädslan så långt det är möjligt, och att när undvikandet av ett eller annat skäl förhindras så uthärdas situationen under intensiv ångest. När det handlar om vuxna individer ska personen också ha insikt om att rädslan är överdriven eller orimlig."^[2]

Fördomsfulla våldsverkare uppfyller alltså knappast fobi-kriterierna, även om dom möjligen kan kvalificera sig för någon annan diagnos (och eventuellt ett rejält fängelsestraff).

Avslutningsvis kan vi konstatera att användandet av en klinisk beteckning liksom adderar extra kraft och krydda till våra annars ganska så personliga åsikter om folk (och fä).

Att säga "Han är psykopat" låter liksom lite vassare än att säga "Jag tycker att han är egoistisk, taskig och orättvis [mot mig?]".

Hur var det nu igen; tycker du att beteendet proffsboxning är
medicinskt ok? Olika samhällen tycker olika i den frågan.

Nåväl. Vi kan alltså konstatera att samhället - och därmed människor i organisationer - påverkas i sin uppfattning om vad som är "normalt" respektive "sjukt", i takt med att samhället och den kliniska forskningen utvecklas och förändras.

Men att det sällan hjälper att sätta diagnoser på folk i din omgivning om du liksom jag huvudsakligen jobbar med alldeles vanliga människor, som ibland gör lite ovanliga saker.

Och vill du verkligen komma till rätta med problematiska medarbetare är det mycket bättre att rikta in sig på beteendena som medarbetare utövar, än på medarbetarna i sig.

Jag har nämligen ännu aldrig träffat någon som uppskattar att bli sjukförklarad  - rätt eller fel - när man  bara försöker göra sitt jobb på bästa sätt.

Och det vill nästan alla människor, åtminstone sett från deras eget perspektiv.

Är man psykopat bara för att man blir förbannad på jobbet?

De Niro i Cape Fear. Arg som f-n. Utmärkt psykopatgestaltning.

I ett tidigare inlägg konstaterade vi att det finns state-dependent aggressivitet - det vill säga ilska som är ett resultat av en specifik händelse eller annat stimuli som trycker igång folk - och så finns det trait-dependent aggressivitet, som är mer kopplad till folks inneboende personlighet.

Det vill säga, folk som har en stor mängd trait-dependent aggressivitet är mer benägna än andra människor att gå omkring och vara förbannade över idiotiska påfund i världen i största allmänhet, oberoende av vad omgivningen gör just där och då.

Dom är ilskna, helt enkelt.

Däremot är det inte riktigt schysst att kalla dom personlighetsstörda.

Det är en annan historia med dom som blir intensivt ilskna av andra, mindre uppenbara skäl. Dom kan till och med bli asförbannande av skäl du inte alls förstår, även om dom är lugna och fina i andra lägen. 

Har du otur så blir dom asförbannade på just dig, för att du muckat med dom (även om du inte riktigt var medveten om det). Och då har du problem.

 

Fast i umgänget med folk som är arga av sig i största allmänhet behöver man i oftast inte vara så orolig för att det skall gå över styr. Det är i grunden normalt att bli arg - ilskan i sig är alltså en medfödd affekt, och en helt naturlig del av alla människors känsloliv.

Däremot är det ganska ovanligt att folk slåss på arbetsplatserna.

Om du inte råkar vara ukrainsk parlamentariker, då kan det gå hett till.

Nå, det där med affekter är en ganska viktig del av urspårningsbeteenden . Och lyckligtvis finns det folk som forskar inom affektpsykologi - en bra introduktion kan du för övrigt läsa här.

Forskarna har konstaterat att just affektreglering kanske inte är den starkaste grenen hos folk med problem relaterade till personlighetsstörningar och urspårningsbeteenden.

För folk som har nära till urspårningsbeteenden kan känslouttryck alltså komma i ganska märklig form, och inte alltid i vad som kan kallas adekvata sammanhang.

Men hur kommer det sig att folk med antisociala tendenser beter sig så oerhört märkligt (innan du eventuellt förstått hur dom fungerar), och hur kan dom bli så in i hoppsan aggressiva?

Till att börja med har människor med psykopatiska drag helt enkelt aggressiviteten som en generell taktik för att ta sig an världen. Som vi tidigare konstaterat finns det en massa kortsiktiga vinster med att gå omkring och vara en aggressiv psykopat - man kan få respekt, stålar, galanta damer (eller herrar om man så föredrar), och snygga bilar.

Det har alltså sina goda sidor att vara psykopatiskt lagd. Och befinner man sig i rätt - eller fel - miljö är det svårt att dra ner på sina psykopatiska beteenden, med tanke på alla de kortsiktiga fördelarna.

Skam är en affekt som effektivt reglerar andra affekter.
Ungefär som en våt filt över allt annat.
Eller en löjlig tratt runt halsen.

En spännande faktor gällande det som vi skulle kunna kalla en socialt accepterad affektreglering - alltså  "normala känslouttryck" - är nämligen känslan skam.

Affektuttryck och känsloyttringar är något vi lär i relation till vår kontext. Om vi gör något som vår omgivning uppfattar som dumt eller olämpligt så visar vår omgivning det - på ett eller annat sätt.

Att agera känslomässigt okontrollerat tillhör dom där sakerna som inte alltid orsakar jubel hos kollegorna - snarare ifrågasättande eller pinsam tystnad.

När det händer tenderar vi att dra ner på just det beteendet, eller den känsloyttringen. Det finns oändliga exempel på hur olika sociala normer skapar pinsamma situationer för den som inte kan de sociala koderna.

Lycka till med att leva utan normer - du lär behöva det.

Och även om man försöker ifrågasätta befintliga normer så brukar dom ganska snabbt ersättas av andra normer, som är minst lika tvingande och skambeläggande gällande avvikelser.

Vi människor är nämligen i grund och botten mycket sociala varelser. Så länge vi vill tillhöra en grupp, och få gruppens bekräftelse, så är vi benägna att göra ganska många uppoffringar för att undvika skam.

Möjligen kan vi lämna vår befintliga grupp i jakten på en annan, som delar vår egen uppfattning om vilka sociala normer som bör hållas högt.

Och där man inte behöver skämmas för den man är.

Fast om man har antisociala drag så brukar man inte bry sig så värst mycket om skamlighetsaspekten - eller folk i allmänhet. Vilket man ju nästan förstår av beteckningen antisocial, när man tänker närmare på saken.

I motsats till normala människor (vad det nu är) så är den känsomässiga regleringen som skam bidrar med helt enkelt bortmonterad, eller gravt underutvecklad.

Vadå sur!?! Jag är ARG som en bålgeting!

Därmed inte sagt att det är ok att kalla chefen för psykopat när denne blir förbannand när att du gjort ett hafsigt jobb. Inte för att det är bra med arga chefer - emotionell stabilitet är den egenskap som har starkast samband med framgång som ledare i de flesta studier.

Men ilska bör inte vara fullständigt bannlyst från arbetsplatsen, eftersom fullt friska människor blir förbannade ibland, oavsett om vi gillar det eller inte.

Det kan till och med ha sina fördelar att arbeta med arga människor, jämfört med att arbeta med folk som är lågintensivt arga – det vill säga sura.

 

Sur. Du kan behöva klappa länge
innan det går över.

I allmänhet har den surare sortens folk längre startsträcka än sina explosiva kollegor. Dessutom är dom mer benägna att gå och älta begångna oförrätter.

Ännu längre ifrån de ilsknas skara hittar vi de passivt aggressiva – en kategori som faktiskt hade sin alldeles egna kliniska beteckning gällande personlighetsstörning i förra upplagan av den diagnostiska manualen DSM.

Passiv aggressivitet är den form av aggression som kommer till uttryck genom motstånd mot andras åsikter, kritik och förhalande, men i frånvaro av öppen ilska. 

Sur, jag? Inte alls. Möjligen besviken.
Vad var det du ville nu igen?

Man stöter ibland på det i personalgrupper med litet inflytande i organisationen – en form av inlärd hjälplöshet, parat med uttalanden i stil med "Jag är minsann inte arg".

Själva ilskan har alltså försvunnit nånstans längs vägen och ersatts av en helt intellektualiserad form av ifrågasättande, förhalande, och passivt motstånd. I organisationer där ilska av olika anledningar inte tillåts kan denna sortens beteenden bli ett ganska stort problem.

Slutsatsen är alltså att man inte alls behöver vara psykopat för att man blir förbannad på jobbet, men man bör göra sig själv och sin omgivning en tjänst och vara arg på ett så konstruktivt sätt som möjligt.

Det ju inte så roligt att gå omkring och vara ilsken. Men det är inget man bör skämmas för.

Så provocerar du narcissister och psykopater

Kanske var det efter en urspårad institutionsfest som forskarna Daniel N Jones och Delroy L Paulus bestämde sig för att kartlägga skillnaderna mellan hur aggressivitet uppkommer hos folk med olika subkliniska variationer av personlighetsstörningar (Social Psychological and Personality Science,January 2010 vol. 1 no. 1 12-18).

Oavsett hur det förhöll sig så bestämde dom sig för att titta närmare på vilken sorts provokation som väckte mest aggressivitet hos försökspersonen, beroende på om vederbörande hade en narcissistisk eller psykopatisk läggning (fast på svenska säger vi antisocial personlighetsstörning istället för psykopati).

Ta mig till björnhägnet!

Och det forskningsprojektet kan väl liknas med att åka till Skansen och gå omkring i björnhägnet iklädd Lady Gagas köttklänning för att se vilken björn som äter upp en först.

Nåväl. Det hela kompliceras av att narcissism och antisocial personlighetsstörning har en del överlappande drag – båda förknippas med utåtriktad aggressivitet (i motsats till machiavellism, som inte alls har lika mycket inslag av öppen aggressivitet. Men det återkommer vi till vid ett senare tillfälle).

Forskarna beskriver olika sorters aggression, som i viss mån är relaterade till vilken personlighetstyp vi har att göra med:

• Trait-aggression: aggressivitet kopplad till grundpersonligheten.

Alltså benägenheten att lacka ur över saker och ting i största allmänhet, mer eller mindre oberoende av omgivningen. Vilket kan vara effektivt för att få saker och ting att hända. Är dock inte nödvändigtvis en konsekvens av en personlighetsstörning, och behöver inte alls vara förknippat med grymhet eller elakhet.

• State-aggresion: aggressivitet kopplad till specifik provokation.

Benägenheten att vara mer eller mindre lugn oavsett hur omgivningen ser ut, och istället bli riktigt aggressiv som en specifik respons på en specifik händelse (alltså en upplevd provokation).

Nåväl. Vad var det alltså som Jones och Paulhus gjorde?

Till att börja med använde dom sig av en uppsättning tester som ringar in narcissistiskt och antisocialt beteende – exempelvis är det belagt att människor med narcissistiska drag har en minst sagt onyanserad självbild, vilket framkommer mycket tydligt om man använder sig av vår gamle vän Rosenbergs Self-Esteem Scale (här hittar du en gratisvariant on-line):

Därefter använde dom sig av ett upplägg där deltagarna provocerades systematiskt (ah, the things we do for science):

•  dels med en bestraffningsmetodik (deltagarna fick tävla mot varandra i reaktionshänseende och samtliga utsattes för milt fysiskt obehag av sin motpart), 
• dels med osaklig personlig kritik av en uppsats dom skrivit inom ramarna för experimentet.

Resultaten dom kom fram till är verkligen oerhört spännande:

Narcissistiskt lagda människor reagerar mycket starkare på osaklig kritik än sina antisociala kamrater.

Personlig kritik tolkas som ett påstående om att man är värdelös på riktigt, vilket triggar aggressiva reaktioner (och en del andra problem med det allmänna välbefinnandet, får man anta).

Men när de narcissistiskt lagda deltagarna utsattes för milt fysiskt obehag av sin uppfattade motpart reagerade dom mindre starkt.

Dom var inte heller speciellt hämndlystna.

Vill du göra en narcissist riktigt praktförbannad så bör du alltså komma med personliga påhopp. Rent teoretiskt borde insinuanta kommentarer gällande bristande klädsmak eller personlig hygien vara lite av en bullseye för den drabbade.

Inte för att det gör andra människor glada heller, men har man en narcissistisk läggning blir det extra illa.

Fast du vill inte prova det i verkligheten, eftersom det är mobbingvarning på ett sådant beteende.

Såvida du inte har antisociala drag, alltså.

Antisocialt lagda människor, å andra sidan, hade inga större problem med osaklig kritik. Det rann av dom lite som vatten på en gås; vilket ligger i sakens natur eftersom antisocialt lagda människor inte bryr sig så mycket om andra människor över huvud taget.

När det gällde att hantera fysisk provokation i en konfliktsituation visade emellertid psykopaterna framfötterna. Dom var i större omfattning benägna att ge igen med samma mynt och mer därtill om dom uppfattade att nån jävlades med dom.

Så vad lär vi oss av detta?

Jo, folk med psykopatiska drag har stora vinster med aggressivitet – och dom använder den för att förebygga och förekomma aggressivitet från andra.

Att låg impulskontroll ofta förekommer i kombination med psykopatiska drag gör inte saken bättre. Om man dessutom betänker att folk med psykopatiska drag ofta har en mycket låg självbevarelsedrift blir det lite som att utkämpa ett krig med en hyperaggressiv självmordskandidat om man nu muckar med en sådan.

Och i organisationer där mer än en central beslutsfattare möter aggressivitet med ännu mer aggressivitet blir det i allmänhet dyrt, plågsamt och direkt destruktivt för samtliga inblandade.

I fallet med narcissister är det lite annorlunda. Man behöver inte ha gott självförtroende för att vara narcissist – faktum är att gott självförtroende snarast är motsatsen till den grandiosa självbild som kännetecknar en fullblodsnarcissist.

Narcissistisk aggressivitet skall dock inte underskattas. Den bottnar i försvaret av ett kränkt ego – och det kan röra sig om ganska kraftfulla känslouttryck. I umgänget med utpräglat narcissistiska figurer är det ganska bra att ha koll på vilka signaler man skickar eftersom rak kritik kan uppfattas som djupt kränkande personliga påhopp av mottagaren.



Erfarenheten visar att lyckligtivs att 
den förkrossande majoritetena av chefer
i grund och botten är vanligt hederligt folk, och
att samtliga hittills visat sig vara mänskliga.



En viktig aspekt är också hur personer med ovanstående beteenden brukar hantera ledarskap.

Att växa och utvecklas som ledare är nämligen starkt förknippat med att kunna vidgå sina egna tillkortakommanden, samt att hantera utvecklingsområden och styrkor på ett nyanserat sätt.

En person med allt för känslig självbild, eller en person som är allt för aggressiv, är oförmögen att skapa och vidmakthålla de relationer som krävs för att växa och utvecklas som ledare – eller människa.

Så även om aggressiviteten kan tjäna både psykopater och narcissister på kort sikt, blir den på längre sikt en tvingande begränsning för deras personliga utveckling – och i slutändan mest en börda som skapar ensamhet och tomhet.

Och oavsett om du råkar vara rockstjärna eller bara vanlig hederlig chef är det bra om du har någon i din närhet som säger åt dig att ta av köttklänningen och vara som folk med jämna mellanrum.

Någon sorts integritet får man väl ändå ha?

Ett integritetsmässigt föredöme. Men
om du inkluderar "bär silverfärgat skägg"
i din definition av integritet kan du råka
missa en och annan duglig person (och i
värsta fall råka anställa jultomten som din
 näste VD).

Jodå.

Men hur yttrar sig integritet på beteendenivå?

Psykologisk testning är en alldeles utmärkt utgångspunkt för att förstå organisationsbeteenden. Anledningen är det som kallas ekologisk validitet – det vill säga, att det man vill beskriva i ett teoretiskt sammanhang faktiskt har bäring på verkligheten.

Låt oss ta ett exempel: säg att du är intresserad av att anställa en chef med god integritet. Den första ronden mot verkligheten går redan är du formulerar kriteriet integritet.

Vad avser du med integritet? 

Menar du integritet á la Elfride Jelinek eller Salman Rushdie, vilka periodvis levt enligt nobelpristagarvarianten av barnteve-profilen Grynets motto ”Ta ingen skit”?

Eller menar du integritet enligt whistleblower-definitionen - det vill säga medarbetare som kontaktar media angående oegentligheter i din organisation (läs gärna denna artikel om farorna med att ge ekonomiska belöningar till whistleblowers)?

Den bistra sanningen är att en operationell definition av integritet - som någon sorts antites till urspårningsbenägenhet - är omöjligt att  nå fram till genom att bara sitta och tänka kloka tankar.

Du kanske kommer fram till något som stämmer för dig, men alla som inte varit med inne i din hjärna är avhängda.

Psykometriker - och jag känner flera stycken, trevligt folk allihop - börjar i stället med att fundera på vilka fenomen man vill undersöka på beteendenivå. I fallet integritet så utgår man ofta från konceptet Counterproductive Work Behaviors (CWB) - alltså avsiktliga medarbetarbeteenden som motverkar organisationens mål.


Exempel på en hierarkisk modell för att operationalisera
beteenden.För varje nivå definieras undernivåer; vilka är
exempelvis de tre viktigaste komponenterna av integritet?

Därefter försöker man hitta en teoretisk modell som inkluderar så många tänkbara aspekter som möjligt av det fenomen man vill undersöka - samt undersöker tidigare forskning (psykometrikerna använder i allmänhet andra källor än Wikipedia, but you get the picture).

Utifrån denna modell skapar man därefter grupper av frågor som täcker in av var och en av aspekterna; exempelvis hur folk svarar avseende emotionell stablilitet, sinne for ordning och reda, samt hur man sköter sina relationer till medarbetare och kollegor.

Därefter låter man olika grupper av människor svara på frågebatterierna, och samlar samtidigt in information om hur dom beter sig i praktiken gällande beteendena ovan.

Efter genomförd datainsamling drar sig sedan psykometrikern tillbaka till sin kammare, knäpper på datorn, och häller upp en kopp the.

Med statistikprogrammets hjälp skapar han eller hon sedan en god förståelse av hur olika aspekter av ett fenomen (exempelvis urspårningsbeteenden) kan kopplas till de svar som försökspersonerna avger i frågebatteriet.

Under detta arbete identifieras även de teoretiska samband man möjligen trodde var relevanta, men som visar sig vara helt oväsentliga i närkontakt med verkligheten.


Man skall alltså vara lagom motiverad för att genomföra
en riktigt lyckad bajonett-attack.

Eller så hittar man samband som är viktiga men svåra att hantera.

Själv fann jag en gång vid en statistisk analys att utfallet vid psykologintervjuerna under mönstring - under den tiden vi fortfarande hade  ett värnpliktsförsvar, om nån minns - till 35% kunde förklaras av de mönstrandes attityd till värnplikten i sig.

Nu knappt tio år senare har försvaret övergivit plikten, men frågan om motivation måste man förhålla sig till fortfarande. Det är inte helt lätt att med flashiga annonser och löften om personlig utveckling locka folk till jobb som kan generera både blödande skoskav samt eget och andras frånfälle.

Nåväl. Denna statistiska (men relativt osexiga) metod är kusligt effektiv jämfört med många andra metoder för att beskriva och förstå beteenden och deras bakomliggande dynamik.

Vilket många har förstått - söker man på begreppet Counterproductive Work Behaviors på Google Scholar får man ca 14.600 träffar sedan 2009, så det är ett rätt poppis forskningsområde.

Fast eftersom man som psykometriker i allmänhet inte sätter etiketten CWB-test på sitt nyutvecklade instrument så brukar man i stället använda begreppet integritetstest - i betydelsen integritet som antites till avsiktliga beteenden som motverkar verksamhetens övergripande mål.

Alltså motsatsen till intrapersonella urspårningsbeteenden.

Det finns en hel massa kunskap om denna psykometriska definition av integritet. Min gamla arbetsgivare har ett bra exempel, där man använder de så kallade femfaktoregenskaperna Känslomässig Stabilitet, Målmedveten, och Vänlighet.



Ayatolla Khomeini utfärdade fatwan mot
Salman Rushdie. Huruvida han var vänlig,
strukturerad, och stabil låter vi vara
osagt, eftersom han inte brydde sig så
mycket om psykometri.

Forskarduon Barrick och Mount konstaterade nämligen att vänliga, strukturerade, och stabila människor i allmänhet var bättre på att hantera sig själva - eller förebygga intrapersonella konflikter, för att använda fikonspråk - än deras ovänliga, ostrukturerade, och instabila kamrater.

Nu kanske du inte direkt tycker att det var raketforskning att komma fram till den slutsatsen.

Men Barrick och Mount - samt deras övriga psyometrikerkollegor - har baserat på denna kunskap kunnat bygga tester som på ett mycket effektivt sätt fångar upp personer med hög potential för CWB redan innan dom påbörjar sin anställning i din organisation.

Och det är ju plötsligt en helt annan bedrift, även om gott ledarskap - vilket är en färdighet - både kan förebygga och minska förekomsten av CWB.

Om du nu till all olycka redan har anställt några stissiga och folkilskna slarvpellar, alltså. Dom flesta människor vill som känt göra ett bra jobb om dom bara vet hur dom skall göra det.

Utöver testet som nämns ovan kan du som exempelvis använder Hogrefes NEO-PI läsa Wendy Lords utmärkta bok A Guide to interpretation and Feedback in a Work Context  för vägledning om hur man använder NEO-PI för ändamålet.

Mmm, bokstavskombinationer.

Användare av OPQ kan också använda sig av specifika skalkombinationer för att predicera CWB (Vad är egentligen grejen med psykologer och bokstavskombinationer?).

TalentQ har en liknande metodik, och liksom Pearson Assessments. Och några av mina gamla kompisar som numera arbetar på Cut-e har tipsat om ett test - MapTQ - med en massa nervkittlande nyheter inom psykometri, som användandet av en VAS-skala samt sociala jämförelser.

MapTQ blir nog en riktig höjdare när det gäller att hantera problematiken med social önskvärdhet (som vi återkommer till).

Det finns många fler exempel. Integritetstest är ett forskningsfält som undersökts i drygt två decennier, och arbetsmetodiken med onlinetestning innebär att kunskapsmängden växer enormt.

Det är fantastiskt spännande att se fram emot vad nästa två årstionden kommer att erbjuda avseende integritetstestning - och om undertecknad ser till att förhålla sig lugn, vänlig, och strukturerad, så kanske man kan få möjlighet att jobba lite med nån av databaserna ovan.

Tänk bara på potentialen i att använda Facebooks eller Googles datamängder för att kartlägga människors beteenden i sociala nätverk med ovanstående kunskap, eller att integrera kunskapen i HR-modulerna i olika affärssystem.

Tanken svindlar, men då kan vi också börja snacka om hotad integritet.

Jag får väl bjuda psykometrikerna på en öl när jag träffar dom.

Även om det inte är så integritetsfullt så kan det ju knappast vara kontraproduktivt?

Såhär spårar chefer ur på jobbet

Det kunde varit värre, tycker du kanske?

Du som läser organisationsbloggen regelbundet har stött på begreppet förut: urspårningsbeteenden.

Det vill säga, beteenden som gör att människor misslyckas på sina jobb. 

Att fokus ofta ligger på chefer beror på att chefers urspårningar är mycket mer skadliga för verksamheten än medarbetares; möjligen med undantag för branscher där enskilda medarbetare har ansvar för väldigt stora resurser.

Nåväl. Forskningen inom området derailers, eller urspårningsbeteenden, har kommit att förknippas med professorerna Joyce och Robert Hogans personlighetstest Hogans Deskriptiva Skalor (HDS).

Men man skall inte stirra sig blind på att det är paret Hogan som lanserat konceptet - nästan samtliga övriga testtillverkare har liknande metoder för att ringa in området, och Hogans har hämtat stark inspiration från den kliniska världen, vilket vi återkommer till i ett senare inlägg.

Vill man läsa en någorlunda färsk och välrenommerad uppdatering gällande området rekommenderas denna text från 2009, ett kapitel från American Psychological Association Handbook of Industrial and Organizational Psychology.

Helt rätt, det kan gå hur illa som helst -
om man bara har tillräckligt med ansvar att missköta.

Men för att börja i rätt ände måste vi definiera begreppet urspårningsbeteenden.

Vad är det som avses egentligen?

Hogans text innehåller en sammanfattning av nära femtio års forskning, och listar fyra kategorier av urspårningsbeteenden.

Två av dem är tydligt relaterade till personlighet - eller annorlunda uttryckt beteenden, tankar, känslor, och beteenden som förekommer hos en individ mer eller mindre oberoende av den miljö som individen befinner sig i:

• Interpersonella faktorer: Sociala färdigheter, empati, upprätthållandet av relationer

Ledarskap är ett stort ansvar, eftersom det kommer an på chefen att i största möjliga mån etablera och underhålla fungerande relationer med sina medarbetare - även om medarbetare givetvis också har ett ansvar för att hålla arbetsrelationerna på en nivå som gör att man kan lösa sina uppgifter och trivas någorlunda medan man gör det.



Äntligen dags för medarbetarsamtal!

Om du kallar chefen för psykopat är det alltså en dum sak; it takes two to tango, så att säga.

Dessutom är det nästan aldrig en korrekt benämning, eftersom den sortens beteenden hör hemma inom psykiatrin (eller på vita duken). 

Dom flesta chefer vill dessutom (i likhet med sina medarbetare) göra ett så bra jobb som möjligt, men det är inte alltid dom vet hur dom skall göra.

Men faktum är att chefer misslyckas till mycket stor omfattning på grund av att dom inte förmår etablera och vidmakthålla goda och förtroendefulla relationer med sina medarbetare. 

• Intrapersonella faktorer: Självkännedom och självkontroll, emotionell mognad, integritet

Inre tomhet, brist på struktur, och känslomässig berg-
och-dalbana? Helt klart ett urspårningsområde.

Begreppet "Att leda sig själv" brukar ibland användas för att beskriva ovanstående. Även gällande detta område har personlighetsforskningen mycket att tillföra -  de processer som äger rum inom en person har stor påverkan gällande hur en person hanterar sina egna resurser.

Mina gamla kollegor som forskar inom psykometri satte faktiskt satt ihop ett personlighetstest vars fokus var att fånga upp beteenden som förknippas med bristande intrapersonella färdigheter. 

Det var ett riktigt bra test, fast det var inte alla som förstod vilken fantastisk potential som finns i att man kan fånga upp människors förmåga till att leda sig själv med ett kort personlighetstest.

På femfaktorspråk hittar man dessa beteenden - eller facetter - inom områdena Känslomässig Instabilitet, Vänlighet, samt Målmedvetenhet. Vissa av dem har förstås också en koppling till den interpersonella aspekt som beskrivs ovan.

Är man intresserad av mer handgripliga exempel är det bara att uppsöka närmsta kriminella gäng, eftersom påtagliga brister i adekvat affektreglering, impulsivitet, obenägenhet att följa regler samt moraliska principer ofta gör att man förr eller senare får problem med sheriffen.

Ovanstående problemområden kan ibland också vara förknippat med självmedicinering - det vill säga missbruk av någon sort. De flesta människor vet ju om att det inte är så roligt att vara känslomässigt pressad, förbannad, och vilsen i förhållande till den omgivande strukturen. 

Man kan därför säga att droger kan vara en förutsättning för att medlemmarna i kriminella gäng skall stå ut med att vara där dom är, oavsett om om är ledare eller vanliga underhuggare. 

En framgångsrik chef behöver alltså inte vara en felfri person - men i chefsrollen har man ett ansvar för att fungera på ett bra sätt, annars är risken stor att det går åt skogen för både verksamheten och den egna karriären.


Domedagstankarna bör man dryfta med sina nära och kära, eller med sådana som kan hjälpa en leda sig själv på bästa sätt.

• Ledarskapsförmåga: Förmågan att bygga och upprätthålla ett team, samt att leda genom andra

Tycker du att det är tramsigt med teambuilding? Då är du i
värsta fall inte så benägen att må bra på jobbet,
eller att hjälpa dina medarbetare att lyckas heller.

Den tredje faktorn är kopplad till ledarskap sett som en specifik färdighet, som kan läras av alla människor med större eller mindre ansträngning. 

Att skapa fungerande team, samt en känsla av gemensamt syfte i en grupp är nämligen en nyckelkompetens för den som har en ledningsroll.
Denna sorts förmåga - samt brister i densamma - har stark påverkan gällande huruvida ledare i en organisation lyckas.

I Sverige är det ibland ett område som hamnar på efterkälken; i synnerhet i organisationer med platt struktur - överdriven betoning av individualism gör att medarbetare ibland inte känner någon tillhörighet med sin arbetsgrupp överhuvud taget.

De medarbetarna brukar tyvärr sällan trivas med sitt jobb (eller livet i övrigt, trist nog).

Det fina i kråksången är emellertid att även du som inte har en formell ledarroll kan utveckla och öva din ledarskapsförmåga - det går att bidra till ökad samhörighet på jobbet även om man har en medarbetarroll.

Om du gör det så kommer du garanterat att skapa ett påtagligt mervärde för din arbetsgivare, en ökad trivsel hos de du arbetar med, samt (oftast) en ökad arbetstillfredsställelse för egen del (välj själv - whatever floats your boat)

Behovet av att tillhöra en grupp är nämligen centralt även för den mest utpräglade individualist; Mark Levine och hans forskarkompisar har till och med hittat ett klart samband mellan låg upplevd grupptillhörighet och depression. 


En framgångsrik chef vet alltså att ensam är alltså inte stark... på jobbet heller.

• Affärsmässighet: Förmågan att planera, organisera, övervaka, samt hantera resurser 

Denna faktor kan till viss del avhjälpas med goda organisatoriska strukturer - och faktum är att denna urspårningskategori är mindre problematisk i internationella företag med välfungerande styrsystem, än i verksamheter med mindre välfungerande styrning.

Fast i ordningens namn skall sägas att det finns en kulturell aspekt som gör att social anpassningsförmåga - under rubriken interpersonella faktorer -  är mer vanligt hos ledare i globala verksamheter.

1954 års motsvarighet till iPhone 5

Begreppet Management Control Systems har koppling till detta urspårnings-område. 

Alla chefer vet att administrativa uppgifter är en mycket stor del av en ledares vardag - på gott och ont. 

Dock med undantag av den översta nivån i organisationen; kraven på att tänka strategiskt och affärsmässigt ökar desto högre upp i organisationen man befinner sig.

Det ökändaste [sic] exemplet är den svenska skrivmaskinstillverkaren Facit, som satsade hårt på mekaniska skrivmaskiner medan forskningen inom elektronikbranschen formligen exploderade i Japan.

Det fjärde urspårningsområdet handlar alltså om att inte lyckas hantera de affärsmässiga aspekterna av ledarskap - utmaningen att fördela begränsade resurser, och att använda dessa i förhållande till verksamhetens strategiska mål.

__________________________________________

I nästa inlägg skall vi kasta oss in i de djupare personlighetsmässiga aspekterna av urspårningsbeteenden. Fram tills dess kan du låta dig inspireras av vad US Army gjorde i mars 1944 - man arrangerade olika urspårningsscenarier under kontrollerade former. 

Genom att testa olika alternativa scenarier under dessa kontrollerade former lärde man sig var gränserna gick när det gällde urspårningsbenägenhet. Du kan faktiskt göra samma sak som chef och medarbetare - genom att lära känna dina egna och andras resurser och gränser blir du bättre på att hantera både dig själv och andra.

Se bara till att inte göra någon annan illa, för du vill definitivt undvika att hamna i dåligt sällskap.